Jag kände klumpen i halsen, smärtan i magen. Jag tog min väska och gick ut därifrån. När jag gick ut från lobbyn hörde jag Liam ropa efter mig ”Hannah! Vart ska du??”

---

Jag vände mig om och kollade på Liam. Jag kände en tår som föll från ögat. Jag vände mig om igen och sprang till busshållplatsen.
- Hannah! Hörde jag honom ropa.
Bussen var vid hållplatsen så jag bara sprang dit och hoppade på och bussen körde iväg.
Jag såg Liam stå utanför och kollade på mig med ledsen blick. Jag grät bara. Tårarna kom hela tiden. Jag kanske inte hade känt Liam så länge, men jag hade verkligen blivit kär i honom. Och att han lurat mig såhär.. jag var så arg och så ledsen.

När jag kom hem så ville jag inte att mamma skulle märka att jag var ledsen så jag ropade bara
- Jag är hemma! Sedan gick jag in till mitt rum.
Tårarna rann från ögonen hela tiden, det kom fler och fler. Jag kunde inte sluta gråta. Jag tog upp datorn, loggade in på twitter och skrev ”I was really thought it was real, but it wasn't..”.
Jag la mig sedan i sängen och somnade. Jag var så trött eftersom jag hade gråtit så mycket.

Klockan var ungefär 19.00 och jag vaknade av att telefonen ringde. Jag orkade inte kolla vem det var.
- Hallå? Svarade jag sömnigt
- Hej.. jag förstår inte, vad har hänt? Jag kände genast igen rösten, det var Liam.
Jag la på, jag ville inte prata med honom. Han ringde flera gånger igen men jag svarade inte, jag lät det bara ringa. Jag orkade inte prata med honom, han hade verkligen sårat mig.
Jag gick till badrummet och tvättade av ansiktet så att mamma inte skulle se att jag gråtit. Sedan gick jag till köket och middagen var serverad. Det var lax.
- Hur är det gumman? Du är så tyst. Sa mamma
- Jag mår bra, är väldigt trött bara.
- Var det en lång dag i skolan?
- Ja det var det..

Vi åt upp och sedan gick jag och gjorde läxorna vi hade. Liam ringde hela tiden så tillslut stängde jag av telefonen.

Liams perspektiv:

Jag försökte ringa Hannah hela tiden. Jag fattade inte, hade jag gjort något? Jag var så förvirrad. Jag tyckte verkligen om Hannah. Hon var så underbar. Och så vitt jag visste så hade jag inte sagt något eller gjort något. Vid middagen satt jag bara tyst. Killarna pratade på men jag ville inte prata. Jag mådde inte bra. Hannah svarade aldrig på telefonen, den var inte ens på.
- Liam? Hallå, är du vaken grabben? Hörde jag Niall säga samtidigt som han slog till mig lätt på armen.
- Va? Ja, haha jag är här. Jag satt bara och tänkte.
- Är du okej? Vart tog Hannah vägen förut förrästen? Sa Zayn
- Jag vet inte, hon bara gick och när jag ropade efter henne så såg jag att hon grät. Jag vet inte vad som hänt, har jag gjort något?
- Nej det skulle du ju veta om du gjort något. Men du vet, tjejer och deras känslor.. Sa Louis
- Men det kändes verkligen som att det var riktat mot mig. Ska jag åka hem till henne imorgon eller något?
- Ja det kan du ju göra.

Vi ätit upp så gick vi ner till lobbyn och var där nere. Det var roligare där för där var det flera folk.
Jag kollade ut genom glasdörrarna och såg att det satt några tjejer kvar där utanför.
- Haha kolla. Tjejerna är ju kvar! Sa jag
- Kom vi går och snackar med dom. Sa harry

Vi gick ut och det var kanske 5 – 10 fans.
- Heej killar! Sa tre stycken i kör
- Hey babes! Sa jag och log mot dom.

Vi snackade lite med dom och tog bilder. Jag var väldigt trött efter allt som hänt med Hannah och det så jag gick upp till mitt rum och la mig.

Hannahs perspektiv

 

Det var Torsdag nu och studiedag. Fan vad skönt! Men jag sov ändå inte så länge, jag vaknade ungefär vid 10. Jag tog upp min telefon och satte på den. 10 nya sms från självklart Liam. På alla sms stog det något som ”Kan du förklara?” eller ”Förlåt, vad jag än gjort”. Jag kände en tår som kom . Då gick jag till badrummet och tvättade ansiktet. Det ringde på dörren. Jag kollade genom kikhålet på dörren för att se vem det var men det var helt svart. Någon höll för. Jag tvekade med att öppna men gjorde det ändå. Jag öppnade dörren lite på glänt och kollade ut med ena ögat. Det var ingen där. Då såg jag ett ansikte...